plingeling.blogg.se

Hej! Jag är Ewa, någons mamma, älskade, hatade.. Det här är mitt försök att samla kloka tankar och funderingar, minnen och egenupplevda händelser. Min resa i andra ord.. Från barn till vuxen, från mörkaste botten och upp i ljuset. Hoppas du vill följa med på min färd, i glädjens och kärlekens tecken! För det är just sådan jag är, ljus och kärleksfylld. För det mesta iallafall, jag är ju människa som dig.

det var inte mörkret jag var rädd för..

Publicerad 2022-01-10 18:30:43 i Allmänt, känslosamt,




Är du/har varit rädd för ditt eget mörker? 
Jag tänkte på det här för några dagar sen och jag har varit rädd för mitt mörker. För att jag inte vet hur stort det har varit. Ju mer jag lär mig om ljuset ju lättare blir det för mig att förstå mörkret. Det var inte mörkret jag var rädd för, utan ljuset.. 

Jag förstår att han är den som är stark nog att spegla tillbaka mig. Han är den som översätter mitt rop så jag förstår vad jag behöver göra. 
Han visar mig det ljus jag förvisat och förvägrat hos mig själv, det som jag är värd. 

Jag är som alla andra människor, lat av mig. Vill ta den smidigaste vägen och glida undan livsläxorna.
Han ser och får mig dit jag ska igen. 
Likt jag får honom med. 

Mitt mörker och mitt ljus balanserar bra nu och jag närmar mig mitten, jag är inte rädd längre och jag ger inte bort mig till någon eller något annat än till mig själv. 

Han är så pass stark att jag vågar visa mig sårbar, utan att mitt maskulina desperat skyddar min feminina mot honom. Han håller mig och jag håller honom. Precis så mycket att känslan av tyngdlöshet och stöd omfamnar varandra. 

Ibland funderar jag över hur mycket han vet och jag tror han vet mer än mig om detta. Ibland känns det mer som en förbannelse att vakna ur Törnrosa sömnen än befrielse. 
Jag har vart så medveten om vad som händer på vägen och ändå så omedveten. 

Han är stark nog att stanna kvar trots alla krig som rasar i mig. 
Han säger till mig att han vill att jag ska vara lycklig och må bra. 
Han vill att jag ska släppa in honom så han kan släppa in mig, något som tog mig lång tid att förstå och när jag väl förstod så förstod jag också att han vet så mycket mer om vår resa i själen än jag. För jag höll kvar, var fast i mitt mörker och såg inte ljuset. Bara mitt ljus som jag skapat för att kunna ha en "fast" punkt att fortsätta gå mot när jag inte hittade rätt. Istället har jag snurrat i blindo i mörkret, utan att hitta ut. 

Det är inte för inte som jag säger att han är "min bästa vän och mina färger i mörkret"

Det gjorde ont att komma till insikten. Jag har trott att jag hade kommit mycket längre i min utveckling men fann i mitt mörker att jag var fast. Mitt sätt var en väl inövad pjäs som gick på repeat. Jag var så rädd för mörkret och ljuset att när andra genom åren speglat mig blev mitt monster så stort att de andra försvann. Kvar stod jag i sörjan och förstod ännu mindre än innan. Jag jämförde mig med Quasimodo i Ringaren i Notre Dame länge. Som rädd gömde sig i mörkret och var ännu räddare för ljuset. Sen mötte han Esmeralda. Han är min Esmeralda, som drar ut mig i ljuset. Ibland måste jag in igen, men då för att hämta upp mina pärlor inte för att gömma mig igen ❤

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela