tankar om tankar..
Genom att lyfta de mörka slöjorna som täcker dig blir du ljusare och ljusare i sinnet.
Det går många funderingar och tankar genom mitt huvud, jag har varit och är en tänkare. Kanske är även du det. Högst troligt om du hamnat här hos mig.
Jag skriver mycket och jag tänker skriva om att bringa ordning i kaoset som övertänkningar ger.
Jag har som sagt alltid tänkt mycket, dagdrömt och fastnat i mina snurror.
Det farliga med att fastna är att det går fort och drar med sig mer tankar.
I min barndom ville jag vara snäll mot alla men jag ville också synas och höras. Att vara superkänslig och superuppkopplad mot det spirituella var inte så uppskattat. Man ska inte hitta på saker och inbilla sig sa de. Jag var ett barn med stor fantasi..
Jag vet inte om jag någonsin förstått vad som menas med det för det var ju så jag var och det var min verklighet.
Mitt enda val blev att stänga ner "min stora fantasi" för att vuxna sa det till mig. Tankarna samlades och snurrade istället för att komma ut.
Jag kände aldrig att jag kunde berätta för någon, ingen ville ju höra.
Antingen förstod de inte eller fick jag motfall och blev dumförklarad och tystad för att jag sa fel saker på fel sätt.
Och jag fick ännu mer tankesnurr.
Till slut fanns det ingen hejd. Ingen förstod mig, jag visste inte hur jag skulle vara och jag förstod inte varför.
Mitt i allt satt jag, nertystad och bortsnurrad med känslan av att inte duga som jag var.
Det gick många år och jag bara tryckte mer inom mig. Livet snurrade och jag började må dåligt utan att förstå varför. Nu 20 år senare vet jag att det var min själ som inte ville jag skulle fortsätta att trycka ner mer.
Jag hann med sjukdom och psykisk stress men lyssnade ingenting på va min inre Ewa ville förmedla.
Tankarna fanns där jämt och det gick fort. Jag hann aldrig tänka klart något, allt blev till fragment.
I mitt vakna tillstånd gick energin åt till att tänka, övertänka analysera och överanalysera allt, i en desperat tro på att jag hade kontroll fast jag egentligen hade noll koll.
Mitt liv var inte ett liv. Det var en väl inarbetad återupprepning av dagen innan, där avvikande inte fanns med i planeringen. Uppepå detta fanns ett huvud så fullt av övertänkt grå massa att det inte gick få in nånting mer och inget slapp ut heller för den delen.
Jag gick in i väggen och allt i livet blev så svårt.
Jag lärde mig att göra en sak i taget.
Livet byggdes upp och jag började leva, på riktigt. Jag förstod att det är helt utan betydelse vad andra tycker bara jag själv mår bra.
Men att lära om något som sitter i ryggraden är svårt. Man faller på vägen, ramlar in i de gamla hjulspåren igen så att säga.
Men även om jag faller, jag sitter inte fast.
Jag hittar min väg igen.
Och jag har hittat mina tankar som är bara mina.
Jag har alltid tänkt. Jag har många texter som fastnade i huvudet tillsammans med det skräpet dom fanns där då.
Nu kommer mina nya tankar ner på pappret för jag hinner med mig själv.
Jag lyssnar in och jag skriver.
Jag tänker och skriver.
Jag är en tänkare och dagdrömmare och nu kan jag njuta av att vara i här och nu istället för att bli jagad av mig själv utan att komma framåt.
Och som sagt och skrivet i förra inlägget, jag faller in i mitt gamla jag ibland och blir påmind om hur jag har haft det för längesen.
Att bli påmind om det är viktigt för mig.
Varje gång jag hamnar i ångest så är jag tacksam att det finns en annan sida att komma tillbaka till.
Jag blir triggad och den som triggar är den som driver mig framåt på min resa.
Det är han som får mig att vilja må bra.
Triggers.
Det finns mycket att skriva om det, men i ett annat inlägg en annan gång.
Jag tänker tankar om tankar.
Jag är en tänkare, men tanken har inte längre makt över mitt liv.
