när kroppen var helt slut
För 15 år sedan gick jag in i väggen och hade precis påbörjat min långa resa tillbaka till livet.
Jag tänkte reflektera lite över hur det är innan och efter.
Jag var en "duktig flicka" och med det menar jag att jag inte gav upp.
Jag pressade mig själv långt över min övre gräns för vad man egentligen klarar. Jag sa inte nej, jag sa ingenting. Tryckte ner alla känslor inom mig. Min gråt, frustration blandat med en känsla att inte vara bra som jag var och inte känna mig älskad.
Att gå in i väggen är inte något som är jobbaserat. Att gå in i väggen är att inte ta hand om sig själv i första hand och lyssna på sina egna varningssignaler. För i efterhand vet jag att jag fick många signaler som jag ignorerade.
Bland många hade jag migrän huvudvärk, en mage som inte fungerade, led av magkatarr och slutligen magsår. Ledvärk, ont i kroppen, fajtades med tankar om döden..
Alla signaler är idag så glasklara men jag lyssnade inte på dem då.
En morgon när det var som allra värst tog det stopp. Många som vart med om samma sak berättar att de inte kommit ur sängen av total utmattning. Jag kom ur sängen, tog mig till jobbet men där tog det stopp.
Kroppen var helt slut och jag med.
Jag sov i flera dygn innan jag samlat mig så mycket så jag klarade av att vara vaken några timmar. Av förklarliga skäl har jag mycket minnesluckor här, jag var helt enkelt så slut.
Den långa vägen till ett nytt liv hade börjat. Man kommer inte tillbaka igen, man fortsätter på en ny väg och lär sig leva på ett annat sätt.
Man får lära sig att ta hand om sig själv och hur viktigt det är att gräva ur det gamla man burit på för att bli av med det. Sådant som är obearbetat förblir det om man inte gör något åt det.
Jag har genom åren gråtit hejdlöst, varit arg och frustrerad och tillåtit mig att vara det för att inte hamna i träsket igen.
Man blir väldigt känslig för att stänga in sig igen och mår väldigt lätt dåligt igen om man inte tillåter sig att känna efter.
Det är inte lätt att lära sig leva på nytt, det tar tid och ork. Men man har inget val och efter ett tag, när allt i livet börjar snurra åt rätt håll, så märker man att man faktiskt mår lite bättre och är lite gladare.
Jag var en lyckligt lottad människa som fick tid att repa mig. Det tar tid och det måste få ta tid då det destruktiva i att trycka allt inom sig har pågått så länge.
Idag mår jag väldigt bra och fungerar väl. Dock måste jag tänka på vad jag gör. Jag energiplanerar för att orken ska räcka hela dagen och behöver ofta vila om jag ska göra något där det finns många andra. Det bli så när kroppen tar slut. Hade jag vetat det då så hade jag vart väldigt rädd om mig.
