plingeling.blogg.se

Låt mig va, låt mig va för helvete.

Håll om mig hårt, släpp aldrig taget.

Dra åt helvete.

Jag vill du alltid ska va här.

Titta inte på mig, se mig som den jag är.

Jag behöver inte dig.

Vill att du finns för mig.

Far åt helvete.

Släpp inte taget om mig.

🖤

Att inte veta vad man vill säga fast ändå veta. Inte mena och ändå mena.

Som det en gång sett ut i mitt liv..

Ord för mig i samband med mina egna tankar har varit som exploderande dynamit.

Jag har velat säga mitt innersta och när orden gått genom virrvarret i huvudet så har det ursprungliga blivit en förvrängd mening som slipper ur munnen. För att i samma ögonblick veta att meningen jag precis sagt inte går att ångra och jag får min sargade insida att bli än mer sargad.

Jag kände att jag inte var värd något. Jag räknades inte och tillintetgjordes, av mig själv..

Min egen lupp var så stark att alla min skrupler syntes. Även de jag egentligen inte hade.

Jag dömde ut mig för jag kände mig aldrig tillräcklig. Jag tänkte att andra människor inte ville vara min vän. Men det berodde nog inte så mycket på dem, utan på mig. Jag ville inte vara min egen vän, tyckte inte om mig själv, kände mig bara fel.

Anledningen till detta inlägg är att det kommer på besök. Tankarna om att jag inte är värd nåt, att jag är fel och inte duger. Ångesten är ett gissel. Men den leder mig på rätt väg och får mig ur tankarna att förnedra mig själv sådär. För jag vet att det jag tänker inte är min sanning. Andra vill mig väl, jag vill mig väl. Jag duger bra när allt kommer omkring. 

🖤

Jag vill bara ha en kram när allt kommer omkring, trots att jag kanske säger dra åt helvete istället..