plingeling.blogg.se

Jag trodde jag skulle klara av det, men oj vad det skaver. 

Det förflutna, det livet då, den psykiska misshandeln.. 

Jag tittade på dokumentären om Josefin Nilsson, trodde jag skulle klara av det. Jag blev kastad in i mina egna minnen än en gång... 

Jag har haft några dagar av något tumultartat kaos i huvudet. Smärta i kroppen och stresspåslag. Jag vet vad det beror på. För minnena, händelserna, utsattheten sitter i kroppen på mig. 

Jag tror det lagras i varenda cell, som ett minne, som kan väckas till liv. Jag har vart med om samma fenomen tidigare. Jag vet att det försvinner när jag lyckas ta mig tillbaka till nu. 

Varje gång jag hör om en annan människa, kvinna man eller barn, lika illa, så rycker det i cellerna. 

Varje gång jag hör någon annan kallas hora så vänder det sig i magen på mig. För det var vad jag kallades.. Och alla andra nedlåtande ord man kan kallas som människa när man inte är värd något i den andres ögon. 

Sista gången han kallade mig hora då svarade jag tillbaka. Nog var för längesen passerat och jag ville överleva. "Hellre någon annans hora än din slav"

Det slog slint, totalt.. 

Så mycket saker som förstördes.. 

Så mycket ord som östes över mig, men de träffade inte längre.. Jag hörde dem inte.. 

Jag ville bara överleva för att jag från första början bara ville bli älskad.. 

Jag är så långt borta från allt det här och ändå så nära. Jag har tagit mig igenom det helvete som höll på att döda mig. Jag har kommit ut på andra sidan, trasig men ändå hel. Hel men med ärr som jag får leva med, som alltid påminner mig om det förflutna. 

Jag tänker på mina medmänniskor som inte har samma tur. Som faktiskt dör av sina skador, som faktiskt dör för att de inte orkar överleva.. 

Jag är tacksam över mycket, över att jag överlevde.