midvinterblod
Likt en bottenfrusen bäck i stelnad skrud
Klädd i mörkaste röd finner jag min brud
Mitt hjärta sprängt och upphängt i en gren
Avsky och avund finns nedärvt i min gen
Midvinterblod rinner som tjära i min ådror
Skrapar inom mig långa revor och djupa fåror
Min spegelbild bedrar mig med skogens väsen
Här sitter jag och är jävligt kräsen
Då byter jag skepnad och går ut
Mitt midvinterblod blir skarpt som lut
Fräter upp mitt kött inifrån och ut
Och ur den giftiga djupt röda kletiga sörjan
Föds jag som en skön jungfru och ett nytt tidevarv tar sin början
Med midvinter i blodet och skira ljusa färger är mörkret blott ett minne i mitt sinne
En stund en era en evighet lång
Är porlet i min tidigare bottenfrusna bäck mitt hjärtas sång
🖤
