fri från min obscura
Jag sitter omsluten av mörkrets tyngande kappa och gömmer mig för min egen spegelbild
Kvävs av luften jag andas in men inte kan få ut igen
Ångesten river och monstret petar med sina långa klor långt in i ryggradens späda kött
Likt en obscura far jag runt mig själv i min destruktivitet.
Imploderar exploderar skövlar och förstör där jag landar och träffar
Jag skjuter giftpilar mot andra som träffar mig själv
Jag är för evigt dömd att bära min börda
Som står mig upp i halsen och kväver min själ
Jag faller i evighet jag famlar efter något att klamra mig fast mot
Jag faller ner i avgrunden och landar i en tidlös sörja jag inte tar mig från
Jag vet att jag är fast här för att dö smärtfyllt och långsamt
I tusen år ligger jag orörlig bland mina spillror tills en dag en varsam hand rör min axel
Ett varmt ljus snuddar vid min kärna och sakta väcks min lust att återigen spira
I det lilla liv som finns kvar i min söderklösta kropp sår någon ett frö att vattna och vårda
Jag väcks till liv i en liten vattenfylld fåra
Av ljus och värme från den enda jag inte kommer åt att förstöra
Jag försöker skjuta mina giftpilar i försvar för att åter igen förstöra men når inte runt
Ljuset är starkt det flödar och bränner allt mörkt som jag burit i en evighet
Kapitulerar och dör för att återfödas i den nya blomman som skapats i min kropp
Jag är fri från min obscura genom att någon gav mig sitt hopp
