osynliga ljus och ohörbara ord som känns..
Det regnar krossade kristaller över mig och änglarna sjunger utan att mina öron kan höra.
Jag rätar mina krokar en efter en, för att inte fastna i mitt nät igen.
Jag tänker att den här gången lär jag om min läxa innan jag går vidare in i stridens hetta.
Jag flyter ovanpå som olja på vatten, samlar mig och laddar om inför mitt sista vendetta.
Min Musa mumlar något mitt öra inte uppfattar men i hjärtat förstår jag.
I mörkret tar jag skydd och vilar min kropp, jag samlar kraft och mod för ännu en strid.
I ett utskjut klamrar jag mig fast för att inte ramla av när jag än en gång ska födas.
Vidare till en annan värld i ett annat universum.
Pressas genom atmosfären och varje liten atom i mig bränns.
Det tar stopp.
Jag tumlar runt några varv och ramlar ut.
Till ett liv i en annan tid.
Jag föds ut i en ny verklig illusion av paradoxer.
Lever mitt liv i en kropp som är tung som sten.
Släpar mig fram och faller.
Reser mig upp igen på skakiga ben.
Det faller stora droppar över min sköra hud blandat av vatten och aska.
Jag ser glöden falna och hör änglarnas sång i skyn, utan mina sinnens närvaro.
Mitt nästa uppdrag finns i en tid av hopplöshet, min tid att klara av i en sjunkande armada på ett stormande hav.
Rädda så många jag kan genom att först rädda mig är ristat i sten
Min Musas röst följer mig som mina egna tunga steg på stigens branter.
Ett i taget.
Osynliga ljus och ohörbara ord når mitt inre, de får mig att vibrera, de känns.
Sakta tar jag mig dit, där vägarna möts och delas. I cirkelns mitt är jag omsluten av det ingen annan hör och ser, det som drar och håller emot och gör mig stabil. Känslan av ett neutralt vakum.
När uppdraget är slut är även jag det med. Men då tar min eviga vila i det här livet vid.
