när skalet krackelerar
Så många skal det finns på min lök. När ett är borta är det bara att börja om. Du skalar och drar bort min onda skorpa. River upp mina sår för att plåstra om.
Jag drar runt i min ångest och petar i levrat blod. Förtvivlad av förtvivlan som sakta släpper sitt hårda grepp av armod.
För varje runt varv jag passerar blir mina skal tunnare och luften jag vill andas lättare.
Jag kan skymta ljuset och räddningen. Jag som verkligen är jag i mitt jag och inte i någon annans.
Jag är modig, jag är rädd. Flackar omkring i mörkret men ser svagt ljuset då och då.
I dunklet hör jag ditt hjärtas slag, som en kompass som visar vägen till labyrintens slut.
Innerst inne runt mig omsluts jag av ett hårt skal, där jag hackar och hackar för att ta mig ut.
När min värld krackelerar och jag föds på nytt fylls jag mitt i mitt inre av ett starkt helande ljus.
Och tack vare att du skalade av mina yttre skal så jag kunde hitta ut. Kan jag nu hitta in i mig själv och se mig om i mitt inre hus..
🖤
