jag är..
Jag är..
Några dagar då insidan varit fullständigt förvriden av ångest. Samtidigt som mammalivet fortgår. Det är en svår kombination, men med förstående barn och mycket vila så går det mesta.
Jag visste att det skulle komma, ångesten
Jag visste att det skulle bli kämpigt. Nu är det på väg bort, känns nästan ingenting nu
Ångest över att inte vara respekterad och älskad. Rädslan att bli ratad och bortglömd. Känslan att inte vara bra nog och att inte duga..
Jag glömde bort mig själv i ett ögonblick. Jag föll tillbaka i det gamla. Det var så här mitt liv var. Jag älskade alla helhjärtat, något jag fortfarande gör. Men inte mig själv då. Och upplevde att ingen älskade mig tillbaka.
Och lite så var det. Fast inte på det sätt alla tror.
För..
För att du ska kunna känna det där från andra så måste du ge dig själv just kärlek och bekräftelse.
Det är så viktigt att vara snäll mot sig själv. Att ta hand om sig och se sig själv.
Det här handlar ingenting om att vara egoistisk, långt därifrån.
Alla människor vill och har behov av det mest basala som finns. Att få bli sedd och älskad. Det som är sorgligt i det hela är att få förstår hur otroligt viktigt det är att se sig själv.
En tro på att "jag är".
Det räcker så..
Jag är..
Bra, fantastisk, fin, stark, vacker, viktig, älskad, etc..
Jag är jag!
Tack älskade du för att du läser
🖤
