när grunden skakas..
Jag har varit nere i mitt allra nedersta, i grunden av mig, den senaste månaden.
Dit jag inte trodde jag kunde komma.
Där tilliten eller rättare sagt brist på den har huserat.
Det har varit bland det värsta i ångestväg jag någonsin varit med om.
Jag går inte in på vad och varför. Den orsaken är irrelevant och rör bara mig.
Men jag har i min grund blivit så skakad, gammalt har kommit upp och jag har haft en bra möjlighet att titta på varför jag varje gång fastnat och inte kunnat komma vidare. Jag har hittat så många nycklar jag kan använda och förstår lite vart allt i detta livet började. Jag förstår också att jag dragits med det jag samlat på mig i tidigare liv med.
Jag förstår varför mina kärlekar inte gått så bra. Det har varit så klart och tydligt men jag kunde inte se. Allt för att jag ska välja att stå upp för mig själv har funnits där men jag såg det i ego istället och gjorde mig till en jag inte är.
Den här gången har jag förstått.
Den här gången har mitt hjärta brutits mitt itu, för att kunna läka och bli helt.
Jag har tagit avstånd för att stå upp för mig själv. För att jag älskar mig och respekterar mig.
Hur långt avståndet blir vet jag inte, jag lär mig att ha tillit.
Det här med tidigare liv..
Jag vet att jag har levt många liv innan detta. Jag minns delar av mitt förra.
Delar som funnits med mig sen jag var väldigt liten. Känslan av att snurra världen tills man nästan svimmar och känslan av att vara berusad är samma.
Det var så det var, den sista känslan innan jag blev fri då. Jag blev fri i en röd värld, men en människa som desperat vid min sida försökte väcka mig. Jag gled bort och vaknade till ett nytt liv. Där mitt sista minne blev ett av mina första. Där jag sökte och sökte efter de sista ögonen jag såg, där jag sökte efter den som fattades mig.
Det här med ångest..
Den är min vän och jag lär mig att dansa.
Att följa med och inte streta emot har fått mig att bli nedbruten och stark. Att följa i ångestens vågor att känna det som kommer upp och låta det passera förbi och ut.
Det här med ångest är själens sätt att få en människa att rensa. Och är man livrädd för att det gör ont blir ångesten starkare.
Kämpa emot orkar man ett tag men det är när man ger efter och inte orkar mer som man påbörjar utrensningen och läkningen.
Det finns mycket att skriva men orden fastnar inte. De är transparenta och ligger mer som en skugga just nu. Det finns mycket att säga men just nu är öronen döva. Jag sparar dem till en annan gång.
