slutet
Jag känner mig som den knockade boxaren som inte orkar upp på tionde och förlorar vinnartiteln.
Jag känner mig som Törnrosa som vill sova i hundra år.
Jag känner mig som ett uppladdat åskmoln som när som behöver släppa loss sitt blixtoväder.
Jag vill skrika och explodera i ångest.
Jag faller ner på golvet där jag blir liggande stilla i det tysta mörkret. Det enda jag hör är ljudet av min hulkande gråt.
I den här stunden kvittar allt samtidigt som inget annat varit så meningsfullt och viktigt.
All min kärlek som blandas med hat. Avsky väller ut som mörk dimma och täcker mitt anlete och annars så ljusa kropp.
I mitt sinne är totalt kaos och ändå vet jag att allt är i sin ordning.
Det är här, just nu, på den här platsen allt ska ställas på sin spets.
Det är här jag ska ta farväl av mitt gamla och utan att vända mig om ta klivet över tröskeln och välkomna mitt nya.
Jag har ett helvete i mitt paradis där jag undrar om det är så här det känns innan den fysiska födseln startar. Att jag måste stilla mig och bara vara stilla och ge upp för att aktivera starten.
Det är dags att ta steget fullt ut.
I ljuset där skuggan anas och i mörkret där ljuset skymtar.
Att stanna i mitten av mig själv där varken ljus eller mörker når mig. Där världen och tiden stannar bara
för mig.
Min kärlek, du är jag och jag är du..
Själen är ett medan kropparna är två.
Jag måste släppa taget, jag måste slitas mitt itu. För att vårt hjärta skall bli helt igen.
Det är här jag vet att jag givit dig all kärlek jag har förmått krama ur mig. Min kropp är utarmad och förvriden. Jag är trött och vill bara vara stilla.
Det är dags för mig att brinna upp och på nytt återfödas.
Mitt kaos i lugnet har tagit luften ur mig. I ett sista försök att rädda livet och väcka kärleken i dig 🖤
